Hela livet vänds upp och ned
Livet är inne i ett sådant skede att jag börjar inse att nåt nytt, stort är på gång. Det är skitläskigt. Jag känner igen mig från så många gånger förr detta har hänt. Jag vill bara ha det som det alltid har varit; det var ju så lugnt. Men det är bara som jag känner innan det nya är mitt "alltid". Jag blir lite smådeprimerad när jag väl har insett att dels jag inte kommer ha några pengar (hur jävla kul är det att leva på mellan 1000-2000 i månaden?) och sen så kommer ju höstmörkret småsmygandes. Rädda mig nån!
Nej, det är egentligen inte så farligt som det låter, jag är bara hypernervös inför allt det nya. Klart jag klarar mig, A finns ju där. Han får bara stötta mig så mycket det går. Och betala för det mesta. Tänk vad lätt det hade varit att bo hemma där allt är gratis! Men varför göra livet så lätt? Och gammalt...
Jag vill börja plugga, det vill jag verkligen. Jag är bara orolig. Som vanligt. Och trött. Som vanligt. Och saknar älsklingen för han är inte hemma just nu och tröstar mig i min minidepression.
Wish me luck, på måndag börjar allvaret.
Nej, det är egentligen inte så farligt som det låter, jag är bara hypernervös inför allt det nya. Klart jag klarar mig, A finns ju där. Han får bara stötta mig så mycket det går. Och betala för det mesta. Tänk vad lätt det hade varit att bo hemma där allt är gratis! Men varför göra livet så lätt? Och gammalt...
Jag vill börja plugga, det vill jag verkligen. Jag är bara orolig. Som vanligt. Och trött. Som vanligt. Och saknar älsklingen för han är inte hemma just nu och tröstar mig i min minidepression.
Wish me luck, på måndag börjar allvaret.
Kommentarer
Trackback